Jag och bebisen ligger i sängen och sover i kapp. Eller bebisen sover och jag tittar på Rederiet. 

Det ska bli skönt att lämna det här året bakom oss och se framåt. 

Jag hoppas att 2018 kommer bjuda på mycket skratt och glädje och inte lika mycket ensamhet som 2017 bestod av. 

Man behöver inte vara ensam för att känna sig ensam. Det är en känsla som kan infinna sig även om man umgås med massor av människor. Den känslan vill jag bli av med. Jag vill hitta tillbaka till de personer som betyder nåt för mig. 

Det känns lite som att jag har lagt för mycket tid och energi på fel människor, såna människor som ser mig som "bra att ha", att jag har varit för blåögd, hjälp folk och ställt upp på folk utan att få det minsta tillbaka. Till slut tröttnar man. Man slutar lita på människor. Man slutar höra av sig till människor. 

Det syns väldigt sällan utanpå mig att jag inte mår bra, men insidan är trasig. Jag drar mig undan. När jag visar mig så sätter jag på mig mitt falska leende. 

När jag jobbar så mår jag bra. Då fokuserar jag helt på jobbet. Då stänger jag av alla känslor. Därför blir det ibland lite mer jobb än det borde bli. Men nu när bebisen har flyttat hem till oss så kommer den att få all min lediga tid. Jag ska se till att den trivs hos oss. Lilla söta tjejen. Hon har inte fått nåt namn ännu, så hon får heta "bebisen" en stund till 😀. 

Nä, nu får det vara nog med svamlandet. 

Gott nytt år. Bort med det gamla och in med det nya 👌🏻🎉 

Hoppas på en härlig kväll, för er och för mig. 

Julafton spenderades med familjen- precis så som det ska vara. Många klappar, glada barn och god mat. Dock blev det märklig ordning på allt eftersom att barnen skulle till sin pappa, men det gick bra ändå 😃. 

Juldagen blev att ändra planer efter ett meddelande på morgonen. Jag gillar inte att ändra planer när saker och ting är bestämda, men det blev hur bra som helst ändå. Tur att Jenny finns i mitt liv. Henne kan man alltid lita på 😘. 

Vi tog några glas vin hemma hos mig och sen fortsatte vi nere på Olearys. Mycket folk blev det och det känns idag att jag inte är ung längre 😂 

Hur har ni haft det?

Kramar 

Jag känner en oro i kroppen hela tiden. Det känns som att allt känns bra inför framtiden, men det är ändå nåt som ligger och gnager hela tiden. 

Jag har nära till gråt. Hela tiden. Sålänge jag jobbar så tänker jag inte. Därför jobbar jag mer än jag borde. Just nu hatar jag att jag är HSP. Jag känner mig ensam, övergiven och bortglömd. Vart är alla? Alla som jag räknade som vänner verkar ha försvunnit. Jag vet inte vad jag har gjort, men uppenbarligen är det nåt. 

Jag försöker att inte tänka på att jag är ensam, men hur jag än vrider och vänder på det så vet jag ingen jag kan lita på till 100%. Det finns ingen som jag känner att jag kan höra av mig till dygnet runt vid behov och att den personen skulle släppa det den håller på med för att ställa upp för mig. 

Jag skulle göra det för alldeles för många personer. Jag måste sluta ställa upp på folk. Jag orkar inte bli besviken. 

Nu kanske jag öppnade mig lite mer än jag borde, men då kanske nån av mina vänner förstår hur jag känner och hör av sig. Jag menar inte att alla ska höra av sig varje dag, men just nu känns det som att ingen ens finns kvar. 

Jag orkar inte vara ensam längre.